mjukispappa

Alltid när man tror och tänker att man skall blogga mer och framförallt frekventare så går det nästan ett halvår till nästa gång i bästa fall.

 

Slutet av 2016 började hyffsat. Jag fick jobb som timanställd på ett callcenterföretag/opinionsföretag där jag jobbade som telefonintervjuare. Jag fick börja i november och det flöt på bra fram till juluppehållet. Då visade det sig nästan omöjligt att få några uppdrag. Man får nämligen anmäla att man vill jobba via en hemsida och kalender där tiderna släpps ca två veckor innan. Man kan då boka sig förmiddag, eftermiddag eller kväll. Antal pass som är lediga beror på hur mycket som finns att göra. Kvällarna är alltid enklast att få tid och för och eftermiddag finns oftast mindre med pass.

 

Detta forsatte fram tills i februari då jag fick anställning (fortfarande som timanställd) som Extra Arbetsledare. Då skulle jag istället för att själv ringa ut sitta och övervaka så att det var rätt antal personer på respektive projekt. Men även lyssna på intervjuarna så att de sade rätt saker och registrerade rätt svar. 

 

Det stora lyftet kom dock i mars då jag fick jobb som Legitiverad Biomedicinsk analytiker på Lasarettet i det Landsting där jag bor. Ett yrke som jag är utbildad till, dock för ca 22 år sedan. Tog examen i Januari 1995.

 

Jag trivs dock som fisken i vattnet och har ett fantastiskt omväxlande och engagerande arbete med fantastiska och roliga arbetskamrater. Det var oerhört länge sedan jag hade så kul på jobbet. Kan säga att Söndagsångest har jag inte haft en enda gång sedan jag började där.

 

Under tiden februari - juni så har jag även gått från singel - pojkvän - kompis - pojkvän - kompis - singel. En karusell som är en alldeles egen historia som jag kanske berättar i ett senare inlägg

Det har varit ett minst sagt innehållsrikt 2016

 

Först blev jag i slutet av 2015 vald till att deltaga i partiets kongress i maj 2016.

Det innebar tufft arbete under vintern våren 2016 med motionsskrivande och motionsläsande efter det.

Därefter valde jag att utföra mitt andra offentliga framförande på 1:a maj med allt vad det innebär i förberedelser och genomförande. Speciellt med tanke på att det var 4 dagar innan kongressen startade :)

 

Straxt efter 1:a maj så får jag sparken från jobbet. Jag har känt mig jagad pga engagemang i både facket och politiken. Mina kollegor har gått bakom ryggen på mig (delvis) och klagat på att jag är borta från jobbet mycket (trots att jag har laglig rätt till detta, enligt FML - förtroendemannalagen), till slut hittade de en orsak till att sparka mig. Jag råkade skicka fel mail till fel person. Ett mail som var klassificerat enligt innehåll, men inte enligt de föreskrifter som fanns på företaget, dvs det var inte märkt i headern eller i början på mailet som vi har fått lära oss. Hur eller hur fick jag gå på dagen straxt innan jag skulle på kongressen. 

 

En månad senare så kommer min dotter och meddelar att hon fått en orosanmälan på sig, anonymt via en hotmailadress. Vi åker på möte med Socialtjänsten, dvs både jag, dottern och mamman. Dottern bor hos sin mamma. Under mötet så erkänner till slut dottern att hon rökt hasch i ca 4 år, vilket det senaste året har eskalerat till att bli minst en gång per dag och ibland flera gånger. Detta kommer både som en chock, men innerst inne inte helt oväntat. Mötet slutar med att det startas en utredning och att dottern får flytta hem till mig då mamman vägrar att hon bor hos henne då hon inte vill ha en missbrukare boende hos sig (pga två småbröder som hon inte vill ska påverkas av detta. Arbetsbefriad så tar jag emot dottern med öppna armar.

 

Nu börjar en sommar med utredningar, samtal och tuffa händelser i form av rymmningar, öppna dörrar när man kommer hem, bestraffningar och annat otrevligt. Men i slutet av sommaren så lugnar det sig. Dottern börjar på HAP och med regelbundna urinprov. 

 

Själv börjar jag på anhöringträffen - sju möten då man som anhörig till en missbrukare kan få stöd och samtal med andra i liknande situation. Det är viktiga och bra möten som för oss fram i livet. 

 

Till slut landar jag i mig själv och dottern börjar nu må bättre. Nu har även två rätt stora förändringar skett i mitt eget liv. Jag har fått ett nytt jobb och jag har blivit medlem i en orden (säger av sekretesskäl inte varken vilket jobb eller vilken orden)

 

Nu är snart 2016 över och vi träder in i ett nytt 2017. Förhoppningsvis med bättre ekonomi än det varit under hösten och med framtiden för oss, både min dotter och mig.

Jaha, då är det bara en jobbedag kvar innan nyårsafton och det nya 2016. Det innebär fyra lediga dagar, sedan två arbetsdagar och sedan fem lediga dagar på nytt. Bror med familj kommer ner för ett något sent julfirande. 

 

Har fortfarande inte hört något från en vän som skulle meddela om vi skulle fira nyårsafton ihop. Vet inte om jag känner för det längre för det känns alltmer som att jag kommer i andra eller tredje hand. Har i alla fall hört av mig och vederbörande sade att hen skulle återkomma. Så vi får väl se hur det går med det?

 

Behöver verkligen bli bättre på att hålla ordning hemma. Gång efter annan så tar jag tag i det (enligt mig själv) men känns inte som att jag någonsin kommer i hamn med det projektet. Kan ju vara en del av problemet av att jag inte är så förtjust i att bjuda hem folk HAHAHAHA. Bra med självinsikt. Känner dock att 2016 får bli året då jag tar tag i det problemet och försöker att följa denna agenda: 

 

1. Slänga allt som är oanvändbart och som jag inte längre behöver
2. Sälja eller skänka bort sådan som jag inte längre behöver.
3. Ordna saker så att de får en uttalad plats och se till så att de hamnar där när jag inte använder dem
4. Fixa tvätten oftare och se till att de inte hänger i lägenheten i all evighet innan de blir vikta eller upphängda på sin plats.
5. När punkt 1-4 är fixad så skall jag städa regelbundet minst en ggn per vecka
6. Fixa växter och vattna dem regelbundet
7. Se till så ormen får det lite bättre, dvs städa terrariet

Skall man se ovanstående som nyårslöfte, nja snarare som överlevnadsinstinkt och nödvändigt ont. Men visst vi kan se det som nyårslöft också.

 

Sitter just nu på jobbet och vi är två personer av sex ordinarie. Två har semester och de övriga två "jobbar hemifrån". Jo men visst serru.

 

Nä nu får jag ta tag i livet. Tata. Vi hörs senare

Kombinationen 4 timmars sömn, 8 timmars arbetsdag och dåligt förpackad humor var inte så lyckat när jag gjorde ett inlägg på Twitter vid 15-tiden på Julaftonen, dvs igår.

 

En person jag ser upp till gjorde följande inlägg:

 

Det är verkligen bara vita personer som blir kränkta när vi påpekar att frågan "vart kommer du ifrån" är problematiskt.

Twitterinlägget gjorde mig varken kränkt eller irriterad, däremot nyfiken på hur & varför den var problematisk. Inte för att jag misstrodde vad hon skrev utan därför att jag helt enkelt inte hade insikten om hur den frågan kunde vara felaktig.

Jag svarade därför på tweeten med följande text:

@SaraAbdollahi__ jag blir inte kränkt? men du får gärna förklara vad som är problematiskt (det heter dessutom var inte vart)

Problemet med Twitter är ju att 140 tecken tar fort slut om det man vill nå fram med är mer komplicerat. Detta var en känslig fråga och jag råkade (av obetänksamhet och troligen trötthet) dessutom klämma ur mig två dumheter:

1. jag besvarade en fråga som aldrig var ställd, åtminstone inte till mig (att jag inte kände mig kränkt)

2. jag försökte på ett klumpigt och helt ovidkommande sätt skämta om två ords betydelse. Vilket för alla utomstående (dvs alla utom mig) var helt obegriplig.

Vad gäller punkt 2 så kan det behövas en liten förklaring. Precis innan jag läste Sara´s tweet så hade jag på Facebook läst ett innlägg i en grupp som heter Språkpoliserna. Jag har tolkat den gruppens syfte som dels språkintresse och dels lite skämtsamt. I vilket fall så läste jag ett inlägg om orden Var och Vart.

 

Nu till själva saken

Min fråga till Sara var ärligt menad och på inget sätt ett inlägg i någon "debatt" eller liknande. Jag ville försöka förstå hur frågan: "Var kommer du ifrån" kunde vara problematisk och jag antar (?) kränkande.

Det var absolut inte med syftet att kränka Sara eller vara högfärdig/nedlåtande när jag påpekade (enligt språkpoliserna på FB) felet i att använda ordet Vart (riktning) istället för Var (geografisk position).

 

Med detta inlägg vill jag be Sara om ursäkt om jag med mitt inlägg kränkte eller sårade henne. Det var aldrig mitt syfte. Frågan var ärligt ställd av nyfikenhet och resten var bara ett resultat av trötthet och obetänksamhet.

I fredags kom min dotter hem och berättade att hon röker. Orsaken till detta erkännande var nog mest att hon och vännerna blivit påkomna av skolpersonalen. Nu har skolan ögonen på henne.

 

Samtidigt lever hon med separerade föräldrar med allt vad det innebär. Bl a lite olika syn på uppfostran, samt uppfattning om vad sambandet mellan ens handlingar och konsekvensen av dem har för innebörd. Det pratas exv om begränsningar i kamratumgänget.

 

Till saken hör att dottern har haft en något komplicerad relation till kamratskap. Inte många vänner och de hon haft där har umgänget gått i vågor. Nu har hon hittat en som hon umgås med mer eller mindre konstant. Skola, telefon, Skype och andra sociala medier. Känns svårt och ologiskt att förbjuda henne umgänge med vännen. Däremot vara tydliga med synen på nikotin och att så länge hon röker är ekonomin i form av pengar totalt strypt.

 

Men frågorna kvarstår:

• Vad kan Man göra mer?
• Kan Man över huvud taget göra mer?

 

Eller ännu värre:

• Är vi helt ute och cyklar?

Är sjukt imponerad av dem som kontinuerligt (schemalagt) jobbar natt på ett eller annat sätt. Har ju under sommaren och hösten hoppat in av olika anledningar och jobbat natt. Jobbar normalt bara schemalagd dagtid mellan 07:00 och 22:15. Att då gå in och jobba 22:00 - 07:15 är både lite speciellt, spännande och annorlunda.

 

Man går inte riktigt på 100% på natten. Alla cylindrarna går inte riktigt för fullt. Allting går lixom lite långsammare. Men det är tur att det finna att göra. Annars vete tusan om jag hade orkat hålla mig vaken. Ögonlocken känns onekligen lite tunga sådär framåt 3 och fram till klockan 5. Inte för att man blir speciellt piggare efter 5 men man märker ändå att klockan 7  börjar närma sig.

 

En annan sak är att det är lite speciellt att hålla på i ca 9 timmar utan att äta lagad mat. Pratat  lite med andra som jobbar natt och ingen verkar vara sådär att de äter något stabilt. Själv har jag tagit detta till mig och brukar bara ha ett par smörgåsar med mig. Äter några i början av kvällen (innan tolv) och ett par andra mackor strax efter klockan 6. Det blir då som kvällsmål och frukost. Lunch och Middag äter man hemma. Det funkar faktiskt fint. Man får se till att dricka mycket så man håller matsäcken någorlunda igång och fylld :)

 

Nåja. Nu är pass 1 av 2 snart avklarat. Dags för att iordningställa överlämningen: God Natt eller God Morgon

Hittade även nedanstående under utkast, i Maj något år tidigare i mitt liv (2010-2011)

 

Frågan är om det är samma sak, eller rättare sak om rasism är en typ av fördomsfullhet. Personligen anser jag att rasism är att gruppera människor efter utseende, nationalitet, kultur och religion och att efter dessa förutsättningar nedvärdera dem som människor.

Enligt mitt sätt att se det så existerar egentligen inte begreppet ras. Det är ett fult sätt att gruppera människor från Homo Sapiens, vilket vi alla tillhör.

Oj, vad konstigt det känndes att bli av med gipset. Under den tvåveckorsperiod när man vant sig vid gipset så tyckte man väl att man ansträngde musklerna ändå. Ack vad fel man hade. Under gipset så hade musklerna förvandlats till en degklump och hjärnan har styrt om alla nervimpulser till den vänstra delen av kroppen, eftersom det är högerknä och högerben som är/var skadat.

Även om det bara var en skena som satt på framsidan av benet så spelade det tydligen ingen roll. Det lilla jag använt lårmuskerna har varken gjort till eller från.

Känns lite dubbelt att sitta framför tv´n och höra SD´s partisekreterare säga att han inte tycker att man inte skall diskriminera en hel folkgrupp. Så länge SD har suttit i riksdagen och så länge Kenth Ekroth har varit inblandad så är det ju precis det som de har sysslat med.

 

Jag ser dock fram emot att följa resultatet av nya utspel om att ta avstånd ifrån just diskriminering och dess utrensning av raster och främlingsfientliga inom SD.

 

Vi får väl se vart det hamnar.

 

 

Läste en intressant artikel för ett tag sedan i DN (papperstidningen).
Den berörde det faktum att antalet asylsökande som inte vill återvända hem, trots avslag, stiger.

I samma artikel berördes det sk återetableringsstödet.

Vad kan man då få ut av denna artikel, samt vilka frågeställningar väcker det?

Jag skulle vilja beröra ett antal punkter:

1. Hur hanteras flyktingar och asylsökande när de kommer till Sverige?
Jag undrar här exempelvis vilka regler och krav har vi på en flykting/asylsökande vad gäller identitetshandlingar o liknande? Vilken handläggning och kontroll görs vid gränsen? Hur hanteras flyktingen efter denna första kontroll? Var placeras flyktingen under handläggningstiden?


2: Vilka definitioner och indelningar gör vi personer/grupper som bestämmer sig att av en eller annan anledning åka till Sverige?
Jag har hittat följande definitioner genom att söka på google.se
- Flykting
- Asylsökande
- Ensamkommande barn
- Anhöriginvandrare
- Invandrare
- Arbetskraftsinvandring

Begreppet Flykting (http://sv.wikipedia.org/wiki/Flykting)
Som flykting räknas enligt 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning (Flyktingkonventionen)
"en person som har befogad rädsla av förföljelse på grund av hans/hennes ras, nationalitet, religiös eller
politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp"
och som befinner sig på flykt från sitt hemland.
Dessa människor kallas för konventionsflyktingar, till skillnad från andra grupper som mottagarländer kan bevilja
asyl inom ramen för nationell lagstiftning.
Flyktingar är inte medborgare i mottagarlandet och förväntas återvända när situationen lugnat ner sig i deras hemländer.
Om de har stannat en viss period i det andra landet, kan de dock som regel ansöka om naturalisation och bli medborgare i det nya landet.

I vardagligt språk kallas ofta alla asylsökande "flyktingar", oavsett om de har förklarats vara flyktingar eller
ej. I strikt, juridisk mening måste emellertid flyktingstatusen erkännas för att personen skall kallas flykting,
vilket i det individuella fallet sker genom asylprocessen och beviljandet av uppehållstillstånd. En person som
flyr sitt land, men som inte sökt eller fått asyl, är följaktligen heller inte erkänd som flykting. När stora
grupper människor flyr samtidigt, så kallade prima facie-flyktingar, sker emellertid ingen individuell
asylprövning, och dessa befinns i stället vara flyktingar tills motsatsen bevisas.[4] Dessa grupper av flyktingar
lever ofta i stora läger i grannländerna. En del av dessa förs till tredje länder som så kallade kvotflyktingar.
Innan sådan förflyttning sker har de redan fått uppehållstillstånd.[5] Kvotflyktingarna organiseras av UNHCR.

Begreppet Asylsökande (http://sv.wikipedia.org/wiki/Asyls%C3%B6kande)
Asylsökande är en person som ansökt om asyl men ännu ej fått ett lagakraftvunnet beslut av vederbörande myndighet.

UNHCR publicerar varje år statistik över antalet asylsökande till ett antal industriländer.[1] Det var tidigare
vanligt att en person som fått avslag på sin asylansökan i ett land i EU istället för att återvända till sitt
hemland sökte asyl i ett annat europeiskt land. För att förhindra detta infördes 1990 den så kallade
Dublinkonventionen, 2003 ersatt av Dublinförordningen. Förordningen reglerar vilken medlemsstat inom Europeiska
unionen som ansvarar för att handlägga ansökan om asyl, och utgör hörnstenen i unionens asylpolitik och en viktig
del i området med frihet, säkerhet och rättvisa. För att underlätta identifikationen skapades samtidigt Eurodac,
som är en gemensam biometrisk fingeravtrycksdatabas över asylsökande till EU. På senare år har det funnits
problem med att utvisa asylsökande som får avslag på sin ansökan till länder som Iran och Somalia då dessa inte
tar emot sina egna medborgare om de inte återvänder hem frivilligt.

Begreppet Ensamkommande barn (http://sv.wikipedia.org/wiki/Ensamkommande_barn_%28asyls%C3%B6kande%29)
Ensamkommande barn, eller ensamkommande ungdomar, är enligt FNs definition personer under 18 år, eller annan
lägre myndighetsålder, som söker asyl i ett land utan att ha föräldrar eller andra vårdnadshavare tillgängliga
i mottagarlandet. Som annan vårdnadshavare räknas normalt släktingar.[1]

Inom EU är det officiella begreppet minimigranter eller underåriga utan medföljande vuxen. Till denna kategori
räknas alla asylsökande under 18 år som kommer till unionens territorium utan tillgång till legal vårdnadshavare
eller annan vårdnadshavare. Enligt EU kan även den som kommer med t.ex. släktingar rymmas i begreppet, om dessa
inte faktiskt tar hand om migranten.[2]

I Sverige kallas gruppen ensamkommande flyktingbarn och i officiella sammanhang vanligen ensamkommande barn.
Den svenska definitionen liknar EU:s men Sverige skiljer sig genom att migranter, vuxna som barn, kan få
permanent uppehållstillstånd utan att ha asylskäl eller vara skyddsbehövande i övrigt. Till gruppen
"ensamkommande flyktingbarn" räknas i Sverige alltså alla migranter som oavsett skäl kommer till Sverige och som
i övrigt stämmer in på EU:s definition.[3]

Även Norge ger uppehållstillstånd till ensamkommande barn utan asylskäl om det inte går att hitta någon o
msorgsperson som barnet kan skickas tillbaka till. Detta har medfört att antalet ensamkommande har ökat kraftigt.

Begreppet Anhöriginvandring (http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/anhoriginvandring/)
Anhöriginvandring, eller anknytningsinvandring, är när en person vill flytta till Sverige på grund av att de har
en anhörig som har uppehållstillstånd i Sverige eller är svensk medborgare. Det gäller ofta make, maka,
sambo och barn under 18 år. Även adoptivbarn ingår i denna kategori av invandring. Anhöriginvandraren är den
som kommer till Sverige. Anknytningsperson är den som redan bor i Sverige.

När det gäller anhöriginvandring så är statistiken ganska intressant, då just detta begrepp är något som exv SD
stör sig på och hävdar används flitigt av exempelvis ensamkommande barn där sedan föräldrarna kommer efter för att
reglerna för ensamkommande barn är så "givmilda" i Sverige.

Anhöriginvandrare med så kallad nyetablerad anknytning utgjorde 2009 71 % av all anhöriginvandring. Detta kallas
ofta kärleksinvandring eftersom paret inte levt tillsammans tidigare eller enbart under en kort tid. Anhöriga
till flyktingar utgjorde 27 % och adoptivbarn 2 %. 387 personer fick 2009 uppehållstillstånd som anhöriga till
ensamkommande barn. Totalt sett fick 34 704 personer uppehållstillstånd 2009 som anhöriginvandrare.

Med andra ord så var det 387 av 34704 personer som 2009 fick uppehållstillstång pga ensamkommande barn.
Med andra ord drygt 1 %. Ingen stor siffra där.

Begreppet Invandrare eller Invandring (http://sv.wikipedia.org/wiki/Invandring#Invandringen_till_Sverige)
I korthet så kan man säga att det är ett samlingsbegrepp för alla som flyttar till Sverige av ett eller annat skäl.
Observera att i detta begrepp också inberäknas dem som flyttar tillbaka till sverige efter en längre utlandsvistelse.
Med andra ord så är Invandrare (begreppet) ett samlingsbegrepp över samltiga ovan nämnda grupper, dvs Flykting,
Asylsökande, Ensamkommande barn, Anhöriginvandrare, Arbetskraftsinvandring samt återvändande Svenskar.

Begreppet Arbetskraftsinvandring (http://sv.wikipedia.org/wiki/Arbetskraftsinvandring)
Arbetskraftsinvandring, ord för att beteckna den process varigenom människor migrerar mellan två länder på grund
av att immigrationslandet har ett efterfrågeöverskott på arbetsmarknaden och aktivt efterfrågar arbetskraft från
andra länder. Arbetskraftsinvandring förekom efter andra världskriget till bl a Sverige och Västtyskland. Även
icke förvärvsarbetande familjemedlemmar, hustrur och barn, flyttade med sina män till de nya länderna, bosatte
sig och i många fall blev medborgare där. Sedan början av 1970-talet har invandringen till Sverige dominerats av
asylsökande sedan den dåvarande socialdemokratiska regeringen kraftigt begränsat möjligheterna till
arbetskraftsinvandring.

Den 15 december 2008 infördes nya regler för arbetskraftsinvandring i Sverige efter en överenskommelse mellan de
fyra borgerliga partierna och Miljöpartiet de gröna efter att en proposition överlämnats till riksdagen av
migrationsminister Tobias Billström. Det nya systemet är mer öppet än det tidigare och baseras på
arbetsmarknadens behov av arbetskraft. En arbetsgivare som har en position att fylla kan anställa en person från
ett land utanför EU/EES och Schweiz, förutsatt att lön, socialförsäkringsvillkor och andra anställningsvillkor
motsvarar dem som gäller för den i Sverige redan bosatta arbetskraften och lägst motsvarar kollektivavtal eller
branschpraxis. Sverige har därmed ett mer öppet system än vad exempelvis Kanada eller USA har, eftersom de
länderna baserar sina system på politiskt fastställda poängsystem (Kanada) eller kvoter (USA). Ett uppehålls-
och arbetstillstånd kan beviljas för längst två år med möjlighet till förlängning på ytterligare två år
förutsatt att anställningen finns kvar. Efter fyra år kan arbetskraftsmigranten ansöka om permanent
uppehållstillstånd.

3. Hur lång tid tar det från att man anländer till Sverige och man får besked om att man får stanna (TUT eller PUT),
eller om man får avslag?

4. Vilka bestämmelser reglerar vilka som berörs av begreppet ensamkommande barn?
(berörs en del under punkt 2).
Jag vill lyfta denna frågan då många SD-anhängare ofta argumenterar med att dessa barn kommer själva för att sedan då de fått PUT, sedan efterföljs av ett lämmeltåg med sk anhöriginvandrare. Finns det någon statistik på detta? Jag tycker vi behöver lyfta och disskutera denna frågan för att en gång för alla komma till punkt i frågan och komma vidare med andra samhälliga problem.

5. Vilka ekonomiska regler gäller för flyktingar och övriga invandrargrupper enligt punkt 2!
Jag är fruktansvärt trött på att hela tiden få höra att flyktingar har det så himla bra i Sverige. Vi behöver lyfta denna frågan och ta fram ett bra disskussionsunderlag så att vi alla kan hjälpas åt att bemöta den kritik som vissa grupper hela tiden tar upp.