mjukispappa

är något utav det värsta jag vet. De är som nivåerna i helvetet förvisso, allting är ju relativt som den gode Einstein sade. Man kan ju i viss mån vara egoistisk för att må bra och unna sig själv lite må-gott tid. Men det är inte den typen av egoism jag pratar om. Nej det är den här dolda egoismen, den vars enda orsak är att individen vill och enligt den själv skall ha mer mer mer.

Det är aldrig nog för vissa. Mycket måste ha mer. Jag pratar om människor som i princip är beredda att gå över lik för att få det som de vill ha. När målet är uppnått så väljer de strax ut ett nytt och klättrar över ytterligare lik för att komma fram. De har på något sätt inget slutmål. Det finns ingenting som mättar deras hunger efter mer. De skall bara ha och ha.

Det är till viss del skillnad på individuell frihet och hagalenhet. Jag kan acceptera att människor vill välja själva om de skall ha blåa eller röda gardiner. Om de vill handla på Coop eller Maxi. Men jag kan inte acceptera när man blir så blind att man tror att man själv är odödlig och aldrig kan drabbas av olycka. När man tror att man är osårbar och aldrig själv kan hamna på botten. Där inga skyddsnät längre fångar upp en. Varför ser människor då bara det onda i folks handlingar. Har de inte förmågan att se desperationen i vissa handlingar. Det där sista hoppet som flyger sin kos och som får människor att begå hemska handlingar enkom för att de inte längre ser varför de gör det.

Egoism kan te sig så olika. Det kan vara alltifrån penningbegär till den enklaste jante-avunden - "du skall inte ha om inte jag får", alternativt "jag skall ha om du har fått". Penningbegär är nog det värsta: Pengar och tillgång till pengar blir viktigare än allting annat. Man slutar att bry sig om livskvalitet och om familjemedlemmars hälsa vel och vä, bara man kan tjäna ihop nästa tusenlapp eller miljon. Men även egoismen i att inte förstå hur ens handlingar påverkar omgivning och eller andra människor kan vara brutal och fruktansvärd. Den pinsamma naiviteten hos en vuxen som beter sig som en treåring och kvickt hävdar att du minsann inte får använda mina saker som jag har köpt.

Den mest pinsamma och tydliga egoismen jag hört nyligen var ett separerat par där mannen kläckte ur sig följande:

- Jag vill inte att dagispersonalen använder kläder som jag har köpt på tider då vårt barn är hos dig.

I nästa andetag vill han inte dela upp pengarna som familjen sparat till barnet i två delar för separat förvaltning då pengarna inte tillhör någon förälder utan barnet.  Vari finns konsekvensen i detta? Tillhör inte kläderna barnet oxå? Vad har dagiset med separationen att göra. Om kläderna är på dagis kan de väl användas av barnet oavsett hos vilken förälder de är? MAKALÖST.