Dödsstraff
Ett känsligt ämne för en del och ett självklart val för andra. Själv är jag lite kluven och måste tyvärr erkänna att jag har vacklat lite i denna frågan. Av många orsaker, förvisso, men nu på sistone har jag fått lite insikt (tror jag) i männskligt beteende och har kommit till en något radikal insikt:
Människor som har en stark åsikt och framförallt där åsikten verkar vara skriven i sten är oftast dem som besitter minst insikt eller kunskap om ämnet ifråga. Jag säger oftast då jag givetvis inte är någon profet eller siare och inte besitter någon absolut kunskap om alla idag levande varelser. Ändock upplever jag mig själv som så att ju mer kunskap jag besitter i ett visst ämne desto mer inser jag hur mycket det finns i detta ämne jag inte känner till eller behärskar. I början när man skrapar på ytan inom ett visst område så kan man ju tycka att det där är ju självklart, sedan inser man med tidens gång och ju mer kunskap man besitter att allting är inte så enkelt.
Tillbaka till dödsstraffet och framför allt de brottslingar som är och kan bli dömda till ett sådant (straff). Det intressanta i frågan börjar vid vägskälet om vi skall vårda eller straffa brottslingar? Om svaret blir straffa så kan ju dödsstraffet vara en del av detta. Det medför dock vissa komplikationer, men vi kommer in på detta senare. Om svaret däremot blir vårda, så är ju ändå straffskalan och framförallt spektrumet på brotten ganska vitt. Det är ju dock lite skillnad på att snatta godis i en butik, göra inbrott i en sommarstuga (som står tom hela vintern), eller att mörda en människa som man nyss våldtagit, eller att låsa in ett barn för att våldta och/eller indka incestiuösa handlingar på detta (vari ligger skillnaden igentligen). Frågan man bör ställa sig om man besvarar frågan med att vi skall vårda brottslingar är ju ändå följande:
Finns det brott som är så grova att vård inte fungerar?
Finns det brottslingar som är så pass onda att vård inte är tillräckligt?
Den första frågan är något enklare att besvara än den andra: Dock bör man inte göra sig misstaget att man besvarar den med ett enkelt Ja eller Nej. Jag finner (minst) fyra brott som är så pass svåra så att enbart vård INTE är tillräckligt.
1) Sexuellt utnyttjande av barn (dvs incest eller våldtäckt på minderårig - same same but different predator)
2) Barnmisshandel - som leder till men för livet där minst blodvite uppstår
3) Våldtäckt på kvinna eller man, speciellt om det är grovt eller utfört i serie av samma gärningsman
4) Kvinnomisshandel och grova kvinnofridsbrott
Om man skall vårda personer som utfört dessa brott så bör man säkerställa att det är utom all rimlig tvivel att personen i fråga INTE kommer att begå dessa brott IGEN. Kan man inte säkerställa detta så bör inte personen bli släppt på fri fot. Dessutom så bör en person som begått ett brott enligt ovan och som senare i livet i något skede dömas till ett hårdare och strängare straff pga upprepandet i sig. Dvs, det skall vara svårare att straffa sig fri från en sådan dom.
Mitt resonemang leder till slut till en följdfråga till den första frågan. Dvs OM en person begår brott enligt listan ovan och dessutom visar sig svårvårdad och MINST en gång upprepar sitt brott, finns det en gräns för HUR MYCKET vård och resurser man skall lägga på honom/henne? Dvs finns det ett tillfälle där man bör tänka sig att personen är så pass asocial och icke återanpassningsbar så att man bör överväga ett mer definitivt straff, mao dödsstraff? Jag är själv kluven här. Tidigare i livet så svarade jag definitivt Ja på denna fråga. Men senare i livet har jag fått betänkligheter.
Vem avgör om en person är så pass svårvårdad så att han är ett alternativ för dödsstraff?
Hur säkerställer vi att bevisen mot personen är absoluta?
Jag tror inte att någon Svensk vill hamna i ett land (Sverige) där han kan bli dömd till dödsstraff UTAN att vara skyldig, eller?
============================================================================================
Den andra frågan är - om möjligt - något mer komplicerad: "Finns det brottslingar som är så pass onda att vård inte är tillräckligt?"
Dvs finns det människor som föds onda, eller är det så att miljön påverkar i större grad än vad vi vill vara medvetna om? Personligen är jag av uppfattningen att alla människor föds lika, både till värde och till innehåll, dvs vi är varken onda eller goda, utan vi präglas ganska hårt av vår omgivning när vi växer upp. De första åren är givetvis viktigast. Det är då vi lär oss vem vi är, vilka som tillhör vår familj. Vi lär oss även kärlek, både till oss själva och till vår omgivning, dvs familj, vänner men även mänskligheten, djur och natur.... Vi lär oss att interagera med andra människor, att fungera individuellt och i grupp. Det är främst föräldrarna, men även syskon, övrig släkt, kompisar och de personer som man hyser någon form av personlig relation till under sin uppväxt som har en viss mån av ansvar för detta (givetvis i olika grad) men framförallt som påverkar
oss i mer eller mindre grad. Det är här vi kan hitta abnormiteterna, dvs om någon av dessa funktioner saknas eller är "annorlunda" så kan detta ge upphov till felaktiga signaler och sedermera beteende hos den i vuxna livet kriminella individen.
Skall man bortse från denna miljömässiga påverkan som ju haft en stor inverkan på hur individen sedan har blivit? Skall man enbart straffa individen för dess beteende och inte ta hänsyn till vad som gjorde honom/henne till den han/hon är idag? Vari ligger humanismen i detta? Vad gör oss till mindre monster än det vi vill straffa om vi själva inte kan se bortom den yta vi så förfärade vill se försvinna bort? Finns det ingen nåd och tro om bättring hos männskligheten?
Om svaret på alla dessa frågor blir nej....då undrar jag om vi gjort oss förtjänade att kalla oss civiliserade.
Människor som har en stark åsikt och framförallt där åsikten verkar vara skriven i sten är oftast dem som besitter minst insikt eller kunskap om ämnet ifråga. Jag säger oftast då jag givetvis inte är någon profet eller siare och inte besitter någon absolut kunskap om alla idag levande varelser. Ändock upplever jag mig själv som så att ju mer kunskap jag besitter i ett visst ämne desto mer inser jag hur mycket det finns i detta ämne jag inte känner till eller behärskar. I början när man skrapar på ytan inom ett visst område så kan man ju tycka att det där är ju självklart, sedan inser man med tidens gång och ju mer kunskap man besitter att allting är inte så enkelt.
Tillbaka till dödsstraffet och framför allt de brottslingar som är och kan bli dömda till ett sådant (straff). Det intressanta i frågan börjar vid vägskälet om vi skall vårda eller straffa brottslingar? Om svaret blir straffa så kan ju dödsstraffet vara en del av detta. Det medför dock vissa komplikationer, men vi kommer in på detta senare. Om svaret däremot blir vårda, så är ju ändå straffskalan och framförallt spektrumet på brotten ganska vitt. Det är ju dock lite skillnad på att snatta godis i en butik, göra inbrott i en sommarstuga (som står tom hela vintern), eller att mörda en människa som man nyss våldtagit, eller att låsa in ett barn för att våldta och/eller indka incestiuösa handlingar på detta (vari ligger skillnaden igentligen). Frågan man bör ställa sig om man besvarar frågan med att vi skall vårda brottslingar är ju ändå följande:
Finns det brott som är så grova att vård inte fungerar?
Finns det brottslingar som är så pass onda att vård inte är tillräckligt?
Den första frågan är något enklare att besvara än den andra: Dock bör man inte göra sig misstaget att man besvarar den med ett enkelt Ja eller Nej. Jag finner (minst) fyra brott som är så pass svåra så att enbart vård INTE är tillräckligt.
1) Sexuellt utnyttjande av barn (dvs incest eller våldtäckt på minderårig - same same but different predator)
2) Barnmisshandel - som leder till men för livet där minst blodvite uppstår
3) Våldtäckt på kvinna eller man, speciellt om det är grovt eller utfört i serie av samma gärningsman
4) Kvinnomisshandel och grova kvinnofridsbrott
Om man skall vårda personer som utfört dessa brott så bör man säkerställa att det är utom all rimlig tvivel att personen i fråga INTE kommer att begå dessa brott IGEN. Kan man inte säkerställa detta så bör inte personen bli släppt på fri fot. Dessutom så bör en person som begått ett brott enligt ovan och som senare i livet i något skede dömas till ett hårdare och strängare straff pga upprepandet i sig. Dvs, det skall vara svårare att straffa sig fri från en sådan dom.
Mitt resonemang leder till slut till en följdfråga till den första frågan. Dvs OM en person begår brott enligt listan ovan och dessutom visar sig svårvårdad och MINST en gång upprepar sitt brott, finns det en gräns för HUR MYCKET vård och resurser man skall lägga på honom/henne? Dvs finns det ett tillfälle där man bör tänka sig att personen är så pass asocial och icke återanpassningsbar så att man bör överväga ett mer definitivt straff, mao dödsstraff? Jag är själv kluven här. Tidigare i livet så svarade jag definitivt Ja på denna fråga. Men senare i livet har jag fått betänkligheter.
Vem avgör om en person är så pass svårvårdad så att han är ett alternativ för dödsstraff?
Hur säkerställer vi att bevisen mot personen är absoluta?
Jag tror inte att någon Svensk vill hamna i ett land (Sverige) där han kan bli dömd till dödsstraff UTAN att vara skyldig, eller?
============================================================================================
Den andra frågan är - om möjligt - något mer komplicerad: "Finns det brottslingar som är så pass onda att vård inte är tillräckligt?"
Dvs finns det människor som föds onda, eller är det så att miljön påverkar i större grad än vad vi vill vara medvetna om? Personligen är jag av uppfattningen att alla människor föds lika, både till värde och till innehåll, dvs vi är varken onda eller goda, utan vi präglas ganska hårt av vår omgivning när vi växer upp. De första åren är givetvis viktigast. Det är då vi lär oss vem vi är, vilka som tillhör vår familj. Vi lär oss även kärlek, både till oss själva och till vår omgivning, dvs familj, vänner men även mänskligheten, djur och natur.... Vi lär oss att interagera med andra människor, att fungera individuellt och i grupp. Det är främst föräldrarna, men även syskon, övrig släkt, kompisar och de personer som man hyser någon form av personlig relation till under sin uppväxt som har en viss mån av ansvar för detta (givetvis i olika grad) men framförallt som påverkar
oss i mer eller mindre grad. Det är här vi kan hitta abnormiteterna, dvs om någon av dessa funktioner saknas eller är "annorlunda" så kan detta ge upphov till felaktiga signaler och sedermera beteende hos den i vuxna livet kriminella individen.
Skall man bortse från denna miljömässiga påverkan som ju haft en stor inverkan på hur individen sedan har blivit? Skall man enbart straffa individen för dess beteende och inte ta hänsyn till vad som gjorde honom/henne till den han/hon är idag? Vari ligger humanismen i detta? Vad gör oss till mindre monster än det vi vill straffa om vi själva inte kan se bortom den yta vi så förfärade vill se försvinna bort? Finns det ingen nåd och tro om bättring hos männskligheten?
Om svaret på alla dessa frågor blir nej....då undrar jag om vi gjort oss förtjänade att kalla oss civiliserade.
Kommentarer
Trackback
