mjukispappa

Som sagt, efter operationen så hamnade jag på uppvak som under nyårshelgen var förflyttad till Intensivvårdsavdelningen. Mao så fick man vakna upp bland intensivt sjuka människor hehe. Iofs vaknade jag ju inte heller upp utan jag låg ju vaken hela tiden. Dock hungrig som en tokig. Hade kunnat äta människokött eller vad som helst om så erbjudits....skämt å sido. Iva-personalen tittade lite konstigt på mig när jag frågade efter något att tugga på. De är väl inte så vana vid att människor på deras avdelning har aptit *L*. Efter ca två timmar var jag dock tillbaka på OBS-avdelningen och kunde få två limpmackor, en med ost och en med skinka och till det fick jag en loka och en kopp te. Ingen gourmémiddag precis men i det tillståndet jag befann mig så var det något av det godaste jag ätit. Det var i vart fall den känsla som genomfor min sargade hungriga mage och hjärna vid tillfället.

Efter tre påsar antibiotika, en vid operationsslutet (20:00), en vid 01-tiden och sist en vid 9-tiden på morgonen så skulle jag helt sonika få åka hem på förmiddagen, denna den 2:a Januari. Frågade sjuksköterskan om jag inte skulle få prata med en doktor först och det var tydligen inte helt självklart, men till slut så fick jag det. En underläkare kom in och förklarade att jag skulle gå gipsad (skena) i två veckor för att hålla knät stilla. Därefter skulle det vara ca 4 veckors rehabilitering. Under tiden skulle jag ta sprutor mot blodpropp i knät samt få smärtstillande tabletter (Panocod). Jag frågade om när jag skulle kunna börja jobba och förklarade min arbetssituation. Hon svarade då att om jag bara själv orkade så kunde jag börja jobba i princip när som helst.

Vid 11. 30 tiden så kom Gabriella och hämtade mig. Vi for hem efter att ha stannat till vid Apoteket och hämtat ut medicin för ca 1100 kronor (Puh). Hemkomsten var inte helt lycklig. Smärtan var bedövande och promenaden mellan parkeringsplatsen och hemmet välkomnande dörr kändes oändlig. Dock kom en granne ut genom dörren sin och erbjöd snabbt sin hjälp. Jag fick stötta mig på hans axlar (vänster sida) och hade Gabriella på den andra sidan (höger sida). Det gick bra mycket bättre och ungefär 10 gånger så fort. Till råga på allt så mötte vi postbilen och fick slå en lov kring den så vägen blev ännu längre *L*.

Väl innanför dörren så fick jag gå kräftgång uppför trappan, dvs Gabriella bar mitt ben medans jag lyfte överkroppen trappsteg för trappsteg uppför vår långa trapp med mina armar. Kvällen firade vi med varsin pizza och tv-spelande. Detta fortsatte vi med på lördagen för att på Söndagen påbörja vår treblinka-kur som skulle pågå i 13 dagar. Starkt reglerad kosthållning för att bli av med sötsug och även minksa aptiten. Tuff kur, men efter 27 timmars fasta och dessutom minimalt med fysiska aktiviteter pga ledbandsbrott så tänkte jag att "what the heck".

Pratade med chefen om min konvalecens och vi beslöt att jag skulle börja jobba igen åter på torsdagen. Dvs en vecka efter operationen. Har jobbat i två dagar nu mao och skall imorgon måndag påbörja min tredje arbetsdag sedan olyckan.
På torsdag så åker gipset förhoppningsvis. Därefter är det röntgen och träffa läkaren (kirurgen) för återbesök. Hoppas allt har gått bra och att jag får påbörja rehabiliteringen. Det är mycket som skall göras och jag börjar faktiskt känna mig lite stressad :)

Nyåret skulle firas i kärlekens och dionysos ljuva rosa töcken. Det blev dock lite ändrade planer på den verksamheten. Kärleken var det dock inget fel på, tvärtom. Med dionysos blev det dock bara drygt två glas vin och en liten whisky-pinne. Sedan tog olyckan vid. Kvällen hade varit lite konstig med stress och barn som inte ville komma riktigt till ro. Värdparet som bjöd på fantastiskt god mat hade full sjå med en skrikande (trött?) bebis och en kontaktsökande sexåring. Efter huvudrätten så beslöt jag lite hastigt att ta med den stora dottern ut på altanen och förevisa lite lätt fyrverkeri. Smårakter och smällare stod på schemat. Tre smällare och fyra rakter senare så stod jag på altanen och sade till den stora dottern: Nu tar vi en raket till sedan går vi in. Hon nickade bekräftande mot mig och jag vände mig om för att gå ner på gräsmattan och då bara smällde det till. Vänster fot hittade aldrig trappsteget på nedre altantrappan utan fortsatte bara rakt ner. Resten av min kropp följde raskt med och till slut så var det något som tog emot och jag slog hårt emot med höger knä. Svarta prickar och stjärnor tindrade framför mina ögon. Det gjorde så ont att jag nästan slutade andas....kändes det som Hårt ihopkrupen i fosterställning på höger sida med händerna om höger knä så kände jag att något inte känndes riktigt som det skulle. Höger knäskål satt inte riktigt där det skulle, utan en bra bit ovanför (3-5 cm). Smärtan var brutal och intensiv de första fem minuterna, men sedan fick kylan i marken den att matta lite.

Värdparet och min sambo Gabriella kom rusande ut till mig, placerade kuddar och filtar under och över mig. De ringde ambulans och pratade lugnande med mig hela tidan. Kommer faktiskt inte ihåg allt som dryftades dessa få men i anden ändå så långa minuter. Jag vet att jag inte ville att Gabriella skulle sitta och frysa utan ta på sig ordentligt. Jag ville även att hon skulle följa med ambulansen och därför gå in och hämta det mest nödvändiga. Hon gjorde så och var redo när ambulansen kom. De lyfte upp mig på  båren och drog mig till ambulansen (två hjul och en ambulansförare, stor och stark *L*) Sjuksköterskan frågade om jag ville ha smärtlindring, men jag tyckte det kunde vänta tils vi kommit till ambulansen. Det var nämligen både kallt och mörkt. Låg ju utanför altanens ljus, vilket tog slut där man tog steget ner mot gräset, vilket var en utav orsakerna till att mitt halvblinda beläte snubblade. Sjuksköterskan såg på mig när bårbäraren drog mig över gräsmattan. Hon frågade om jag hade ont. Jag svarade att det gick bra. Detta kommenterade hon med att mitt ansikte sade något annat än de ord som kom ur min mun *L*, mao det gjorde riktigt ont.

Färden in till lasarettet gick snabbt, hehe. Väl inne så blev vi direkt inkörda på ett undersökningsrum. Läkare, mer smärtstillande, röntgen, gips och ett sista samtal var över när klockan var ca 20. När jag kom till salen nere på OBS-enheten så ringde jag mamma så att hon kunde hamta mina glasögon. De hade blivit kvar hos värdfamiljen. Utan dessa skulle jag fått olidlig huvudvärk och inte kunna se ett dyft. Min älskade lämnade mig strax efter klockan 22. Hon får ju inte vara kvar längre enl besöksreglerna. Nyårsafton är ju den mest överbefolkade dagen på akutmottagningen *L*. Det sista läkaren sagt var att jag skulle opereras, men att det fick vänta till nästa dag så att jag skulle få ett färskt kirurgteam. Att jag inte var högprioriterad glömde han nog att nämna *L*. Det visade sig nämligen att jag skulle få  vänta ända till klockan 18.14 innan jag fick rulla in på operationsavdelningen och ända till klockan 19 innan kirurgen satte kniven i knäet. Det roliga var att läkaren nämnde titthålsoperation. Jag hade nämligen ingen förmåga till att lyfta mitt högra ben och det misstänktes en ledbandsskada. Brott eller uttänjning var alternativen. Det visade sig vara ett brott på ledbandet mellan insidan lår och knäskålen. Det blev ingen titthålsoperation. Det blev ett 15-20 cm långt snitt, tvärs över knäet. De borrade och sydde och hade sig. 50 minuter senare så var operationen över. För övrigt min första operation med ryggmärgsbedövning. En positiv upplevelse som kan rekommenderas till alla. Lite jobbigt att inte ha kontroll över ben och fötter. Att inte kunna vicka på tårna eller flytta på benen....men inget illamående efteråt, förutom att jag var hungrig som en kanibal. Jag hade ju inte ätit på över 27 timmar innan jag fick fast föda genom munnen på nytt.

Mer om detta senare, jag orkar inte mer idag....hehe

God natt och sov gott på er

Alla klagar på sjukvården idag. Det tar tid. Det kostar pengar. Det är inte tillräckligt bra. Folk blir felbehandlade osv osv. Jag kan tycka att folk i allmänhet har en förmåga att dra förhastade slutsatser. Jag kan inte påstå att människor som blivit felbehandlade är lögnare eller på något annat sätt har fel. Vad jag är ute efter är dock att de senaste 20  - 30 årens utveckling av sjukvård och framförallt offentliga kostnader har lett till den sjukvård vi har i Sverige. När det gäller akutvård och i viss mån förebyggande sjukvård som exv diabetes vill jag själv dock påstå att vi i Sverige generellt sett har den absolut bästa sjukvården man kan få för pengar. Detta är ingenting jag bygger på vetenskapliga forskningsresultat eller ekonomiska rapporter, utan på egna erfarenheter vad gäller behandling på akuten i min hemstad samt behandling för den typ II diabetes som jag drabbades utav år 2003, där jag behandlats på både primärvård (vårdcentral) och centrallassarett.

Vad har hänt?

Det är framförallt erfarenheten av diabetessjukvården i Sverige som jag vill framföra som absolut i toppklass. Oavsett kön, ålder eller sammhällsställning så blir du behandlad på ett och samma sätt. Man kan ha synpunkter på hur och varför sjukdommen upptäcks, men behandlingen när den väl har upptäckts är i stort detsamma oavsett vem du är. Själv upptäckte jag min diabetes i samband med ett vårdcentralbesök i samband med njursten som jag led utav. Jag trodde att jag även drabbats av urinvägsinfektion och ville därför ta ett urinprov för att bekräfta och/eller utesluta detta. Den apparaten som drogs igång när resultatet av urinprovet uppdagades blir jag imponerad och storögd av ännu i dag. Man hittad nämligen spår av glukos (och något annat som fallit i glömska) vilket tydde på förhöjt blodsocker. Man tog mitt blodsocker och det visade sig vara över 10 mmol/liter. Jag fick snabbt en tid hos en läkare och samtidigt besked om nya prover som skulle tagas. Efter läkarbesök och recept på tre nya mediciner så fick jag tid hos diabetessjuksköterska. Där fick jag hjälpmedel i form av provtagningspenna, mätapparat, stickor och testremsor. Allt detta gratis - redan bekostat via skatten. Dessutom fick jag snabbt tid till fotspecialist och ögonbottenundersökning. Vilket alla diabetiker gör med viss regelbundenhet - för en låg men rimlig kostnad.

Efterspel

Idag sköter jag min diabetes mer eller mindre bra *L*. Jag har precis startat en ny diet som skall leda in till en ny livsstil med inriktning på GI. Jag har testat detta tidigare och stortrivts. Dock har jag inte varit så strikt som jag borde och har därför trillat dit en eller annan gång tillbaka till mitt gamla "dåliga" leverne. Nu skall denna "treblinka"-diet få slut på sockersuget och även (för mig) får GI-kosten att framstå som total lyx *L*. Dieten/Kuren håller på i 13 dagar och leder sedan direkt in på GI - Fas 1. Jag känner mig redan piggare och vitalare än på länge och hade det inte varit för mitt knä så hade jag nog studsat runt lite mer *L*. Mer om mitt knä i ett senare inlägg.

Vad kan göras bättre

Sjukvården i Sverige kan visst förbättras. Det är inte det jag vill förneka. Men jag tror inte på privatisering och konkurrens. Jag tror på att man istället värderar kostnaderna i vården som hur man får ut mest vård för varje satsad peng. Det vill säga att pengarna måste gå till bra och effektiv vård. Inte till en massa politiker eller utredningar. Ta bort landstingen och satsa på mer pengar till fotfolket. Ge vårdgivarna resurser till bra apparatur och till bra arbetsförutstsättningar med en vettig lönesättning och vettiga arbetsförhållanden. Ta bort alla konstruerade titlar och icke nödvädiga chefsroller. De tar bara tid och resurser ifrån verkligheten. Höj sjuksköterskornas löner rejält och satsa pengar på fortbildning av undersköterskorna samt även lägg pengar på svensk läkarutbildning. Jag har väldigt svårt att förstå varför det är så svårt att utbilda svenska läkare? Vi har uppenbar brist på  läkare i Sverige, men ändå är Läkarutbildningen den utbildning som tar in minst antal sökande och har den högsta antagningspoängen, år efter år. Någonting är fel. Det borde väl i så fall vara bättre att ta in ett stort antal fler och därefter kugga dem efterhand om nu kraven är så stora. Risken för felbehandlingar idag är ju till synes rätt stora när det sitter läkare i patientsamtal där man har svårigheter att kommunicera med varandra pga språkförbistringar. Själv möter jag ofta polska och danska läkare inom sjukvården. Inget fel i sig, men när de bryter kraftigt på polska eller i princip enbart pratar danska så är det ibland svårt att förstå. Numer är ju tack och lov de flesta recept elektroniska och därmed inte handskrivna som förut så då slipper man ju den biten. Det kunde bli både dråpligt och helt galet.