Sjukvården i Sverige
Alla klagar på sjukvården idag. Det tar tid. Det kostar pengar. Det är inte tillräckligt bra. Folk blir felbehandlade osv osv. Jag kan tycka att folk i allmänhet har en förmåga att dra förhastade slutsatser. Jag kan inte påstå att människor som blivit felbehandlade är lögnare eller på något annat sätt har fel. Vad jag är ute efter är dock att de senaste 20 - 30 årens utveckling av sjukvård och framförallt offentliga kostnader har lett till den sjukvård vi har i Sverige. När det gäller akutvård och i viss mån förebyggande sjukvård som exv diabetes vill jag själv dock påstå att vi i Sverige generellt sett har den absolut bästa sjukvården man kan få för pengar. Detta är ingenting jag bygger på vetenskapliga forskningsresultat eller ekonomiska rapporter, utan på egna erfarenheter vad gäller behandling på akuten i min hemstad samt behandling för den typ II diabetes som jag drabbades utav år 2003, där jag behandlats på både primärvård (vårdcentral) och centrallassarett.
Vad har hänt?
Det är framförallt erfarenheten av diabetessjukvården i Sverige som jag vill framföra som absolut i toppklass. Oavsett kön, ålder eller sammhällsställning så blir du behandlad på ett och samma sätt. Man kan ha synpunkter på hur och varför sjukdommen upptäcks, men behandlingen när den väl har upptäckts är i stort detsamma oavsett vem du är. Själv upptäckte jag min diabetes i samband med ett vårdcentralbesök i samband med njursten som jag led utav. Jag trodde att jag även drabbats av urinvägsinfektion och ville därför ta ett urinprov för att bekräfta och/eller utesluta detta. Den apparaten som drogs igång när resultatet av urinprovet uppdagades blir jag imponerad och storögd av ännu i dag. Man hittad nämligen spår av glukos (och något annat som fallit i glömska) vilket tydde på förhöjt blodsocker. Man tog mitt blodsocker och det visade sig vara över 10 mmol/liter. Jag fick snabbt en tid hos en läkare och samtidigt besked om nya prover som skulle tagas. Efter läkarbesök och recept på tre nya mediciner så fick jag tid hos diabetessjuksköterska. Där fick jag hjälpmedel i form av provtagningspenna, mätapparat, stickor och testremsor. Allt detta gratis - redan bekostat via skatten. Dessutom fick jag snabbt tid till fotspecialist och ögonbottenundersökning. Vilket alla diabetiker gör med viss regelbundenhet - för en låg men rimlig kostnad.
Efterspel
Idag sköter jag min diabetes mer eller mindre bra *L*. Jag har precis startat en ny diet som skall leda in till en ny livsstil med inriktning på GI. Jag har testat detta tidigare och stortrivts. Dock har jag inte varit så strikt som jag borde och har därför trillat dit en eller annan gång tillbaka till mitt gamla "dåliga" leverne. Nu skall denna "treblinka"-diet få slut på sockersuget och även (för mig) får GI-kosten att framstå som total lyx *L*. Dieten/Kuren håller på i 13 dagar och leder sedan direkt in på GI - Fas 1. Jag känner mig redan piggare och vitalare än på länge och hade det inte varit för mitt knä så hade jag nog studsat runt lite mer *L*. Mer om mitt knä i ett senare inlägg.
Vad kan göras bättre
Sjukvården i Sverige kan visst förbättras. Det är inte det jag vill förneka. Men jag tror inte på privatisering och konkurrens. Jag tror på att man istället värderar kostnaderna i vården som hur man får ut mest vård för varje satsad peng. Det vill säga att pengarna måste gå till bra och effektiv vård. Inte till en massa politiker eller utredningar. Ta bort landstingen och satsa på mer pengar till fotfolket. Ge vårdgivarna resurser till bra apparatur och till bra arbetsförutstsättningar med en vettig lönesättning och vettiga arbetsförhållanden. Ta bort alla konstruerade titlar och icke nödvädiga chefsroller. De tar bara tid och resurser ifrån verkligheten. Höj sjuksköterskornas löner rejält och satsa pengar på fortbildning av undersköterskorna samt även lägg pengar på svensk läkarutbildning. Jag har väldigt svårt att förstå varför det är så svårt att utbilda svenska läkare? Vi har uppenbar brist på läkare i Sverige, men ändå är Läkarutbildningen den utbildning som tar in minst antal sökande och har den högsta antagningspoängen, år efter år. Någonting är fel. Det borde väl i så fall vara bättre att ta in ett stort antal fler och därefter kugga dem efterhand om nu kraven är så stora. Risken för felbehandlingar idag är ju till synes rätt stora när det sitter läkare i patientsamtal där man har svårigheter att kommunicera med varandra pga språkförbistringar. Själv möter jag ofta polska och danska läkare inom sjukvården. Inget fel i sig, men när de bryter kraftigt på polska eller i princip enbart pratar danska så är det ibland svårt att förstå. Numer är ju tack och lov de flesta recept elektroniska och därmed inte handskrivna som förut så då slipper man ju den biten. Det kunde bli både dråpligt och helt galet.
Vad har hänt?
Det är framförallt erfarenheten av diabetessjukvården i Sverige som jag vill framföra som absolut i toppklass. Oavsett kön, ålder eller sammhällsställning så blir du behandlad på ett och samma sätt. Man kan ha synpunkter på hur och varför sjukdommen upptäcks, men behandlingen när den väl har upptäckts är i stort detsamma oavsett vem du är. Själv upptäckte jag min diabetes i samband med ett vårdcentralbesök i samband med njursten som jag led utav. Jag trodde att jag även drabbats av urinvägsinfektion och ville därför ta ett urinprov för att bekräfta och/eller utesluta detta. Den apparaten som drogs igång när resultatet av urinprovet uppdagades blir jag imponerad och storögd av ännu i dag. Man hittad nämligen spår av glukos (och något annat som fallit i glömska) vilket tydde på förhöjt blodsocker. Man tog mitt blodsocker och det visade sig vara över 10 mmol/liter. Jag fick snabbt en tid hos en läkare och samtidigt besked om nya prover som skulle tagas. Efter läkarbesök och recept på tre nya mediciner så fick jag tid hos diabetessjuksköterska. Där fick jag hjälpmedel i form av provtagningspenna, mätapparat, stickor och testremsor. Allt detta gratis - redan bekostat via skatten. Dessutom fick jag snabbt tid till fotspecialist och ögonbottenundersökning. Vilket alla diabetiker gör med viss regelbundenhet - för en låg men rimlig kostnad.
Efterspel
Idag sköter jag min diabetes mer eller mindre bra *L*. Jag har precis startat en ny diet som skall leda in till en ny livsstil med inriktning på GI. Jag har testat detta tidigare och stortrivts. Dock har jag inte varit så strikt som jag borde och har därför trillat dit en eller annan gång tillbaka till mitt gamla "dåliga" leverne. Nu skall denna "treblinka"-diet få slut på sockersuget och även (för mig) får GI-kosten att framstå som total lyx *L*. Dieten/Kuren håller på i 13 dagar och leder sedan direkt in på GI - Fas 1. Jag känner mig redan piggare och vitalare än på länge och hade det inte varit för mitt knä så hade jag nog studsat runt lite mer *L*. Mer om mitt knä i ett senare inlägg.
Vad kan göras bättre
Sjukvården i Sverige kan visst förbättras. Det är inte det jag vill förneka. Men jag tror inte på privatisering och konkurrens. Jag tror på att man istället värderar kostnaderna i vården som hur man får ut mest vård för varje satsad peng. Det vill säga att pengarna måste gå till bra och effektiv vård. Inte till en massa politiker eller utredningar. Ta bort landstingen och satsa på mer pengar till fotfolket. Ge vårdgivarna resurser till bra apparatur och till bra arbetsförutstsättningar med en vettig lönesättning och vettiga arbetsförhållanden. Ta bort alla konstruerade titlar och icke nödvädiga chefsroller. De tar bara tid och resurser ifrån verkligheten. Höj sjuksköterskornas löner rejält och satsa pengar på fortbildning av undersköterskorna samt även lägg pengar på svensk läkarutbildning. Jag har väldigt svårt att förstå varför det är så svårt att utbilda svenska läkare? Vi har uppenbar brist på läkare i Sverige, men ändå är Läkarutbildningen den utbildning som tar in minst antal sökande och har den högsta antagningspoängen, år efter år. Någonting är fel. Det borde väl i så fall vara bättre att ta in ett stort antal fler och därefter kugga dem efterhand om nu kraven är så stora. Risken för felbehandlingar idag är ju till synes rätt stora när det sitter läkare i patientsamtal där man har svårigheter att kommunicera med varandra pga språkförbistringar. Själv möter jag ofta polska och danska läkare inom sjukvården. Inget fel i sig, men när de bryter kraftigt på polska eller i princip enbart pratar danska så är det ibland svårt att förstå. Numer är ju tack och lov de flesta recept elektroniska och därmed inte handskrivna som förut så då slipper man ju den biten. Det kunde bli både dråpligt och helt galet.
Kommentarer
Trackback
