Ledbandsbrott
Nyåret skulle firas i kärlekens och dionysos ljuva rosa töcken. Det blev dock lite ändrade planer på den verksamheten. Kärleken var det dock inget fel på, tvärtom. Med dionysos blev det dock bara drygt två glas vin och en liten whisky-pinne. Sedan tog olyckan vid. Kvällen hade varit lite konstig med stress och barn som inte ville komma riktigt till ro. Värdparet som bjöd på fantastiskt god mat hade full sjå med en skrikande (trött?) bebis och en kontaktsökande sexåring. Efter huvudrätten så beslöt jag lite hastigt att ta med den stora dottern ut på altanen och förevisa lite lätt fyrverkeri. Smårakter och smällare stod på schemat. Tre smällare och fyra rakter senare så stod jag på altanen och sade till den stora dottern: Nu tar vi en raket till sedan går vi in. Hon nickade bekräftande mot mig och jag vände mig om för att gå ner på gräsmattan och då bara smällde det till. Vänster fot hittade aldrig trappsteget på nedre altantrappan utan fortsatte bara rakt ner. Resten av min kropp följde raskt med och till slut så var det något som tog emot och jag slog hårt emot med höger knä. Svarta prickar och stjärnor tindrade framför mina ögon. Det gjorde så ont att jag nästan slutade andas....kändes det som Hårt ihopkrupen i fosterställning på höger sida med händerna om höger knä så kände jag att något inte känndes riktigt som det skulle. Höger knäskål satt inte riktigt där det skulle, utan en bra bit ovanför (3-5 cm). Smärtan var brutal och intensiv de första fem minuterna, men sedan fick kylan i marken den att matta lite.
Värdparet och min sambo Gabriella kom rusande ut till mig, placerade kuddar och filtar under och över mig. De ringde ambulans och pratade lugnande med mig hela tidan. Kommer faktiskt inte ihåg allt som dryftades dessa få men i anden ändå så långa minuter. Jag vet att jag inte ville att Gabriella skulle sitta och frysa utan ta på sig ordentligt. Jag ville även att hon skulle följa med ambulansen och därför gå in och hämta det mest nödvändiga. Hon gjorde så och var redo när ambulansen kom. De lyfte upp mig på båren och drog mig till ambulansen (två hjul och en ambulansförare, stor och stark *L*) Sjuksköterskan frågade om jag ville ha smärtlindring, men jag tyckte det kunde vänta tils vi kommit till ambulansen. Det var nämligen både kallt och mörkt. Låg ju utanför altanens ljus, vilket tog slut där man tog steget ner mot gräset, vilket var en utav orsakerna till att mitt halvblinda beläte snubblade. Sjuksköterskan såg på mig när bårbäraren drog mig över gräsmattan. Hon frågade om jag hade ont. Jag svarade att det gick bra. Detta kommenterade hon med att mitt ansikte sade något annat än de ord som kom ur min mun *L*, mao det gjorde riktigt ont.
Färden in till lasarettet gick snabbt, hehe. Väl inne så blev vi direkt inkörda på ett undersökningsrum. Läkare, mer smärtstillande, röntgen, gips och ett sista samtal var över när klockan var ca 20. När jag kom till salen nere på OBS-enheten så ringde jag mamma så att hon kunde hamta mina glasögon. De hade blivit kvar hos värdfamiljen. Utan dessa skulle jag fått olidlig huvudvärk och inte kunna se ett dyft. Min älskade lämnade mig strax efter klockan 22. Hon får ju inte vara kvar längre enl besöksreglerna. Nyårsafton är ju den mest överbefolkade dagen på akutmottagningen *L*. Det sista läkaren sagt var att jag skulle opereras, men att det fick vänta till nästa dag så att jag skulle få ett färskt kirurgteam. Att jag inte var högprioriterad glömde han nog att nämna *L*. Det visade sig nämligen att jag skulle få vänta ända till klockan 18.14 innan jag fick rulla in på operationsavdelningen och ända till klockan 19 innan kirurgen satte kniven i knäet. Det roliga var att läkaren nämnde titthålsoperation. Jag hade nämligen ingen förmåga till att lyfta mitt högra ben och det misstänktes en ledbandsskada. Brott eller uttänjning var alternativen. Det visade sig vara ett brott på ledbandet mellan insidan lår och knäskålen. Det blev ingen titthålsoperation. Det blev ett 15-20 cm långt snitt, tvärs över knäet. De borrade och sydde och hade sig. 50 minuter senare så var operationen över. För övrigt min första operation med ryggmärgsbedövning. En positiv upplevelse som kan rekommenderas till alla. Lite jobbigt att inte ha kontroll över ben och fötter. Att inte kunna vicka på tårna eller flytta på benen....men inget illamående efteråt, förutom att jag var hungrig som en kanibal. Jag hade ju inte ätit på över 27 timmar innan jag fick fast föda genom munnen på nytt.
Mer om detta senare, jag orkar inte mer idag....hehe
God natt och sov gott på er
Värdparet och min sambo Gabriella kom rusande ut till mig, placerade kuddar och filtar under och över mig. De ringde ambulans och pratade lugnande med mig hela tidan. Kommer faktiskt inte ihåg allt som dryftades dessa få men i anden ändå så långa minuter. Jag vet att jag inte ville att Gabriella skulle sitta och frysa utan ta på sig ordentligt. Jag ville även att hon skulle följa med ambulansen och därför gå in och hämta det mest nödvändiga. Hon gjorde så och var redo när ambulansen kom. De lyfte upp mig på båren och drog mig till ambulansen (två hjul och en ambulansförare, stor och stark *L*) Sjuksköterskan frågade om jag ville ha smärtlindring, men jag tyckte det kunde vänta tils vi kommit till ambulansen. Det var nämligen både kallt och mörkt. Låg ju utanför altanens ljus, vilket tog slut där man tog steget ner mot gräset, vilket var en utav orsakerna till att mitt halvblinda beläte snubblade. Sjuksköterskan såg på mig när bårbäraren drog mig över gräsmattan. Hon frågade om jag hade ont. Jag svarade att det gick bra. Detta kommenterade hon med att mitt ansikte sade något annat än de ord som kom ur min mun *L*, mao det gjorde riktigt ont.
Färden in till lasarettet gick snabbt, hehe. Väl inne så blev vi direkt inkörda på ett undersökningsrum. Läkare, mer smärtstillande, röntgen, gips och ett sista samtal var över när klockan var ca 20. När jag kom till salen nere på OBS-enheten så ringde jag mamma så att hon kunde hamta mina glasögon. De hade blivit kvar hos värdfamiljen. Utan dessa skulle jag fått olidlig huvudvärk och inte kunna se ett dyft. Min älskade lämnade mig strax efter klockan 22. Hon får ju inte vara kvar längre enl besöksreglerna. Nyårsafton är ju den mest överbefolkade dagen på akutmottagningen *L*. Det sista läkaren sagt var att jag skulle opereras, men att det fick vänta till nästa dag så att jag skulle få ett färskt kirurgteam. Att jag inte var högprioriterad glömde han nog att nämna *L*. Det visade sig nämligen att jag skulle få vänta ända till klockan 18.14 innan jag fick rulla in på operationsavdelningen och ända till klockan 19 innan kirurgen satte kniven i knäet. Det roliga var att läkaren nämnde titthålsoperation. Jag hade nämligen ingen förmåga till att lyfta mitt högra ben och det misstänktes en ledbandsskada. Brott eller uttänjning var alternativen. Det visade sig vara ett brott på ledbandet mellan insidan lår och knäskålen. Det blev ingen titthålsoperation. Det blev ett 15-20 cm långt snitt, tvärs över knäet. De borrade och sydde och hade sig. 50 minuter senare så var operationen över. För övrigt min första operation med ryggmärgsbedövning. En positiv upplevelse som kan rekommenderas till alla. Lite jobbigt att inte ha kontroll över ben och fötter. Att inte kunna vicka på tårna eller flytta på benen....men inget illamående efteråt, förutom att jag var hungrig som en kanibal. Jag hade ju inte ätit på över 27 timmar innan jag fick fast föda genom munnen på nytt.
Mer om detta senare, jag orkar inte mer idag....hehe
God natt och sov gott på er
Kommentarer
Trackback
